Jag måste helt enkelt få veta om jag överdriver eller om jag faktiskt har rätt att vara sur.

Det börjar med att mamma åker in på sjukhus. Vi kan kalla människan jag ska berätta om för Stina. Stina är min mammas syster, och alltså min moster. Från början ska mormor sova hos mig, vilket jag vill, men Stina övertygar mormor om att mamma har sagt att hon ska sova hos mig. Trots att jag inte vill detta. Tillslut har hon iallafall övertygat mig och jag går med på det. Jag mår skit. Jag låg i sängen och grät hur mycket som helst, i timmar. Jag saknade min mamma, och var väldigt orolig för henne. Senare får jag veta att mamma inte alls bad henne sova hos mig.
Stina fäller kommentarer som "det är synd att ungdomar som dig inte gör något annat än att sitta vid datorn", för hon fick för sig att det var det enda jag gjort under kvällen. Jag hade i själva verket mått dåligt, och knappt använt datorn. Stina säger också att vi ska se på en film 21:00, men då är jag redan arg på henne och har inte alls någon lust att se på film eller umgås med henne. När jag inte dyker upp ringer hon mig upprepade gånger på mobilen, och säger "kom då" och pratar om hur synd det är att "ungdomar som jag inte gör något annat än att sitta vid datorn, istället för att vara ute" osv.
Bråken fortsätter under kvällen, och blir mer och mer aggressiva. När jag ska upp på toaletten på natten, vid kanske 1-2 på natten, så kommer Stina och säger åt mig att jag inte kan gå på toa mitt i natten, för det stör hennes nattsömn, och att jag borde sova. Jag kan väl för i helvete inte sova sålänge jag måste på toaletten?
På morgonen hade vi yttligare ett stort bråk. Jag skulle till skolan, men så trasig som jag var orkade jag inte det. Jag låg alltså kvar i sängen. Stina börjar då sjunga för att få upp mig, och hotar att ringa skolan och säga att jag skolkar. Jag blev dessutom (felaktigt!) anklagad för saker som upprepad misshandel mot en viss människa i vårat liv osv. Total lögn.

När hon äntligen går till jobbet efter yttligare ett bråk (Vi bråkade konstant, ja) så trodde jag att det var lugnt. Hon ringer mig och säger att hon "kommer sen igen", vilket jag sa att hon skulle ge fan i.
Hon fortsatte ringa mig upprepade tillfällen, flera gånger om dagen, trots att jag bad henne låta bli. Tillslut, efter ett par dagar, ville jag byta telefonnummer för det var otroligt tröttsamt. Svarade jag inte ringde hon om och om igen, och till min mormors hemtelefon, där jag bodde upprepade gånger.
Det minskade nog inte ens, trots att mamma pratade med Stina.

Efter detta låg kontakten på is, jag gjorde klart för henne att jag aldrig ville höra av henne igen.
Ett tag senare när min Gudmor var nere och Stina var här ville Stina "prata om vad som hände, men bara om min gudmor var med". Jag föreslog att vi borde prata igenom det från början. Men det blev inget, för min Gudmor skulle inte behöva bli inblandad.

På hösten det året när Stina genomgick en tuff period frågade min mamma mig om Stina fick flytta in hos. Jag sa ja, men bad mamma vänta tills jag själv flyttat ut först. Jag tänkte inte utsätta mig för Stinas påhopp. Stina flyttade inte hit. Men hon kom hit regelbundet. Varje dag.
Hon åt mat med oss nästan varje dag, och varje gång hon åt med oss fick jag göra eget käk (om jag ens brydde mig om att äta, men oftast åt jag när hon hade gått, och fixade något eget, mamma önskade självklart det var annorlunda, men hon kunde inget göra, jag vägrade att äta.) då jag inte ville dela mat med Stina. Jag hade dessutom svårt att bete mig mot Stina, pga hennes beteende. Tillslut börjar mamma och jag också gräla, pga att jag inte kunde vara trevlig mot Stina. Att Stina från början varit riktigt otrevlig mot mig, och inte beter sig, spelade ingen roll.
Hon fäller dessutom kommentarer då och då, som idag vid köksbordet, jag erbjöd min Gudmor att jag kunde hämta en sak. Och Stina sa "Ååh" med en röst som verkligen sa 'Jaha, du kan göra något för en gångsskull.' Jag blev skitsur.

Mamma står fortfarande i mitten. Jag vet att hon älskar mig, men det är såklart jobbigt för henne att få lämna sin syster också för mig. Hon vet inte heller vad som hänt mellan oss och jag tror aldrig mamma får veta det heller. Vad hon sa, vad som hände den där natten, hon behöver inte veta det...
Stina har upprepade gånger bett mig om ursäkt, jag tycker dock inte det räcker. Jag har fått nog av hennes beteende! Stina är respektlös.
Mamma har gjort sitt bästa, snälla, klandra inte henne för detta. Det är min mosters beteende det är fel på, och mamma kunde inte hantera det på ett annat sätt.

Vad tycker ni? Tycker ni att jag överdriver och borde förlåta henne, eller har jag ursäkt att ignoera henne och inte vilja prata med henne?