I början av 1800 talet kom ett riksdagsbeslut att mentalsjukhusen endast skulle vårda dem psysiskt sjuka. Enligt ny kunglig stadga 1858, angående sinnessjukas vård och behandling, skulle huvudansvaret ligga hos en direktion. En läkare skulle ha ansvar för den dagliga verksamheten, för att hospitalen inte endast skulle vara en förvaringsplats - detta för att försöka bedriva god sjukvård.
Ett år senare, 1959 började man utbilda blivande läkare i psykiatri.

Men Göteborgs Hospital hade inte möjliheter att motsvara de nya krav som kommit. Otillräckliga ytrmmen gjorde att det nästan ständigt var överbeläggning, vilket ledde till odrägliga boendeförhållningar. För att hålla sig varma fick flera patienter ligga i samma säng. Sängarna var fyllda med halm och behoven fick man göra genom ett hål i sängbotten.
Opålitliga patienter iförds tvångströjor, eller fjättrades vid sina sängar med fotbojor. Dem allra aggressivaste ansågs dock vara för farliga för bara fotbojor och sattes i träburar.
Läkaren besökte hospitalet två gånger per vecka. Utan läkare gjordes den dagliga tillsynen av fyra sjukvaktare och fem sjukvakterskor. Vakterna i sig blev ibland överfallna av patienterna, vilket ledde till att hospitalet hade otroligt dåligt rykte i Göteborg, och man undvek gärna att gå förbi byggnaden av rädsla för patienterna. Hospitalet dömdes senare ut som det sämsta i riket.

Fortsättningen av denna uppsats kommer senare! ;)