Jag har väl aldrig varit enkel att förstå mig på, som en gåta ingen orkar lösa. Ett pussel, där det fattas så många bitar att man ger upp med att pussla det.
Som ett värdelöst klädesplagg, ett sådant man tror man vill ha, men sedan tröttnar på efter ett par gånger. I mitt hjärta finns det mycket namn, för varje namn finns också flera strukna namn. Jag är trött på att orka, jag är trött på att kämpa. Jag är trött på att vara svag. Jag är inte hel, inte heller trasig. Jag har fastnat i ett mellanläge. Alltid detta jävla mellanläge. Lycklig eller ledsen. Aldrig bara okej, alltid lycklig eller ledsen. 
Jag mår bra, men bara för jag skjuter det jobbiga ifrån mig. Jag tar bit för bit i den takten jag orkar, väl medveten om att "vara lycklig" kommer innefatta att ha bearbetat allt det jobbiga jag varit med om.

De människor jag älskar, har stått ut med mig genom alla mina up and downs. Mitt liv kan likna en berg och dal bana. Vissa dagar är jag uppe i skyn och åker, andra är jag nere. Vissa dagar pirrar det i magen, ibland kommer skräcken över mig. Skräcken över att rälsen ska paja, att tåget ska åka rakt ut i luften och .. det kan ju inte sluta bra. Inte på något sätt alls. Men tåget går inte heller att styra, utan det kommer fortsätta gå upp och ner. I det långa loppet kan jag lära mig att sakta ned tåget, och öka takten. Men jag kan inte hoppa av mitt tåg. Det är som att hoppa av mitt eget liv.

Jag har insett att "vara stark" inte innefattar att aldrig må dåligt, att alltid få högsta betyg på allt och alltid lyckas bättre än annat. Det är inte heller att alltid ha rätt. Att vara stark är snarare att våga falla, att våga må dåligt ibland. Att alltid se ljuset i tunneln, även om den är bäcksvart, eller åtminstone alltid ha kvar hoppet om att tro att ljuset är där framme någonstans, även om det är svårt att nå dit just då.

Kanske är jag för hård mot mig själv.