Tears are runnin' down my face as I'm writin' this 'cause you not bein' here is what I really miss

Förlåt för min deppighet. Förlåt för att jag bryr mig så mycket. Men sådan är jag och det borde ni ha lärt er nu...
Men när ni irrar runt i nattens mörker och inte hittar hem då söker ni er till mig.
Inte ens när jag gråter av lycka får jag behålla den lyckan, för människorna i min omgivning är egoistiska, och tjatar på om sina problem.

Ni säger att ni älskar mig och jag älskar dem orden, men jag saknar folk som visar det. Ni frågar inte ens om jag mår bra, ni tar det för givet, trots att ni vet att många gånger är det inte så.
Och om jag klagar kommer ni in på era problem, erat liv. Och jag vill inte höra om eran olycka. Jag gråter mig också till söms, jag har också obesvarad kärlek, jag har också blivit lämnad, och jag har värre problem än så. Kom inte och säg att jag tar ut min smärta på er, ni är delvis en del av skapandet av den...
En av de närmsta i mitt liv har sagt hejdå och lämnat mig. Jag har inte tagit hand om förhållandet tillräckligt hårt, men jag anser att han svikit mig hårt flera gånger och lastat det på mig sedan. Jag har alltid bara varit ett sms eller samtal bort.

Jag är ganska lycklig, men jag har svackor. Jag är deprimerad imellanåt och ja, jag blir ledsen ofta.

Jag känner mig övergiven, men det kommer ni aldrig förstå.