Jag är hungrig, trött och bara allmänt grinig. Instabil. Jag ska vara med Emelie idag och hon dröjer. Hon dröjer och det passar mig allt för bra, för egentligen vill jag inte möta världen idag. Jag vill dra mitt täcke över huvudet, lägga mig ned och sova. Idag kommer alla minnen på samma gång. Det där jag trängt undan, som jag inte vill tänka på. Det där fruktansvärda som pajade mitt liv totalt. Och så har jag flashbacks från en grej som hände för någon vecka sedan. I musiken, i skolan, har vi varit i grupper, fått bestämma låtar vi fått några veckor att lära oss att sjunga och spela. Vi skulle spela upp det för klassen. Och egentligen är det lugnt. Jag kan spela ena låten på bas iallafall. Men nej. Nej! Inte inför klassen. Ångest ångest ångest ångest ångest! Veronica frågade om jag skulle komma till skolan. Jag sa nej. Förklarade läget lite. Hon ringde upp. Jag hör Richard säga "Får jag prata med henne?" i bakrunden och klickar Veronica. Jag har haft det knas, jag har varit med om saker om präglat mig. Saker jag inte pratar om med folk. Efteråt lyckades jag ta mig till skolan, till sista lektionen med min mentor. Richard gick på mig i korridoren, när vi väntade på dem andra, om att det var dålig stil och att jag borde sluta skolka.
Ja, det borde jag göra. Och du borde sluta döma mig för att jag skolkar, när du inte vet ett skit om varför jag gör det. Det är frustrerande. Jag minns alla nätter då jag skakade, grät och ville dö. Jag minns alla dagar då jag låg i min säng varje jävla dag, dag ut och dag in, för jag mådde fruktansvärt dåligt.
Därför vill jag bara säga en sak. I en annan klass, i en annan skola - hade jag antagligen gått upp på scenen utan att bry mig. Även om klassen inte var med och såg oss spela upp. Ändå lyckades jag inte. Om alla som dömer mig som skolkar, tänkte ett steg längre innan dem öppnade käften, hade jag antagligen inte förlorat så många dagar i grundskolan som jag har gjort. Jag mår dåligt, måste jag stå till svars för det inför er elever, räcker det inte att jag får göra det med min familj och mina lärare? Räcker det inte om dem informerar mig om min närvaro? Är ni så jävla tvugna att påpeka det ni också? Jag mår mycket bättre idag än vad jag gjorde för några år sedan. Men även jag får flashbacks, och även jag faller ned igen.

Jag har kraschat igen.

Jag tycker faktiskt jag har rätt att begära att folk inte ska lägga sig i. Jag gör inte mig själv illa, jag flashar inga sår. Jag gråter inte i korridorerna och jag deppar inte. Jag berättar inte för klassen hur dåligt jag mår.
De dagarna jag mår så sitter jag antingen helt sammanbiten i klassrummet, försöker att ge fan i att skaka. Eller så ligger jag hemma, gråter och skakar och mår dåligt. "Varför skolkar du?" "Jag mår inte bra." "Varför inte?" Vill ni verkligen höra varför? Jag är helt säker på att det inte ger dig något, och det ger inte mig något. Eller behöver jag berätta det för er, så att du är helt säker på att jag faktiskt mår dåligt? För jag lovar, att det gör jag faktiskt. Det behöver ni inte bekräfta för mig.