Skruvar upp Lillasyster, hoppas på att slippa bli störd och kryper ihop i sängen. Mitt hjärta bunkar hårt och jag vaggar lätt fram och tillbaka, trycker ned ansiktet i kudden och kväver mig själv och mina försök att skrika. I mitt huvud skriker jag. Varför förstår du inte? Vad är det som du vägrar acceptera? Varför älskar du mig inte tillräckligt för att lyssna på mig? Vad fan förstår du inte? Ilskan blir för svår att acceptera och jag trycker in naglarna i handleden, ristar mig själv tillräckligt djupt för att blodet ska börja rinna. Jag skiter blanka fan i vart blodet rinner. Här ligger jag i min säng, i min lägenhet, och allting är precis som vanligt. Jag vet vad som kommer ske, jag vet vad jag tror kommer ske inom snar framtid, men jag vet inte om det som sker då är för två personer eller bara en. Kanske börjar det med två och slutar med en. Jag vill inte veta slutet på denna saga, men jag vill att detta tar slut. Sjukdomen har inte bara tagit dig, utan också mig. Ett liv utan sjukdomen vågar jag inte ens drömma om, för jag vet att det är ett liv utan dig isåfall och det är det enda jag inte klarar av. Jag behöver ju dig. För fan, jag behöver ju dig.
Jag drar lass som är alldeles för tunga för mig, jag bär bördor som är alldeles för tunga. Jag har en sorg som tynger ned mitt klena hjärta. Mina andetag är rossliga, och mina kinder är blöta. Denna eviga smärta, denna eviga sorg; det blir aldrig bättre. Fem steg bak tre steg fram. Genom väggen hör jag allting, hur du hostar så det låter som att lungorna ska ge med sig när som helst, hur du drar efter andan du inte har, hur du förtvivlat försöker dricka vatten men upptäcker att det inte hjälper dig. Genom väggen hör jag dig harkla dig, försöka somna om igen. Jag trycker kudden över huvudet och försöker glömma allting. Det är likadant varje natt, och ingenting man vänjer sig vid. Jag vet att det är slut snart, och jag gör allt för att förhindra det. Den döendes hesa skrik blir svagare och svagare. Försiktigt rör jag vid din kind, sluter mina ögon och för en sekund står hela världen stilla. Utanför är det rusningstrafik, alla vill hem från jobbet. Någon kommer köra för fort och köra på någon som inte tittar sig ordentligt innan den går över gatan. Utanför röker någon en ciggarett och det kan vara vägen till ett kaos, ett helvete. Några klarar sig ur det mildrigt, men för dig är det en evig kamp. Din kamp kommer pågå tills det tar slut. Det står mellan dig och sjukdomen. Jag vet vem som kommer vinna om det fortsätter såhär... Men har du insett det, mamma?

(Till er som inte känner mig: Oroa er inte. Jag gillar att skriva tunga texter och det är ingenting. Även falska texter blir skrivna såhär, det blir bättre inlevelse om ni tror jag upplever det. Men som sagt, don't worry. Everything is alright)