---

Termometern i fönstret visar på 19 grader i rummet, lite smått kyligt. Vet innerst inne att det inte är därför jag småfryser. Det är tyst här hemma. Alldeles för tyst. Jag hör ingenting, bara datorns lätta surrande och tangentbordet. Ingen är ledig halv fem en ledig dag. Men jag kan inte sova. Vrider rastlöst och oroligt på mig, kollar på klockan i mobilen, läser några gamla sms från Johan för att försöka undvika ångesten, sätter mig klarvaken upp i sängen, försöker somna om, och upprepar proceduren. Jag önskar verkligen Johan var här dygnet runt. Allting vore så mycket bättre då. Jag skulle inte bli av med ångesten eller smärtan, och jag skulle vara lika dålig på att hantera den, men jag skulle veta att om jag faller, kan jag åtminstone inte falla för hårt. Jag skulle veta att jag är älskad, även om han inte sa det. Fåglarna kvittrar svagt utomhus innan dem flyger vidare, jag är tacksam över det. Tacksam över att jag inte är det enda vid liv denna tid på morgonen och att fåglarna påminner mig om att jag också kommer bli fri någon gång. Jag har tappat bort mina drömmar, jag är på mållinjen och har inte riktigt kraften att ta mig över. På något sätt måste det gå, det vet jag. Men om det är i år eller nästa år spelar för tillfället ingen roll. Min fantastiska mentor och mina underbara lärare har hjälpt mig att komma hit. När jag började sjuan trodde jag inte att jag skulle stå här idag. Jag går inte bara i skolan varje dag, jag gillar det. Många frågar mig om jag ångrar att jag skolkade, och i princip hoppade av skolan. Nej. Jag kunde inte hantera min smärta, och det var det enda valet jag hade. Det kanske var fel, men jag hade inget val. Jag gick tillbaka för jag hade två mål. Få upp betygen så jag kan börja på Naturbruksgymnasium, och finnas där för Johanna. Det sista svarar jag inte på, det bestämmer inte jag, men mål ett är på god väg att bli klarat. Och det skrämmer mig. För jag har kämpat så envist igenom alla mina ångestattacker, mobbing och alla problem och smärta, för att nå dit. Vad ska mitt nästa mål bli? Jag ska försöka börja göra det min gamla psykolog bad mig göra när allt var tungt, skriva ned hur jag känner och gå igenom det efteråt (jag får väl tvinga Johan att gå igenom det med mig om jag inte lyckas själv). Vad som gjorde mig orkeslös, varför jag fick ångest, hur länge jag hade den, när och hur den försvann, vad jag gjorde under tiden osv. Tillslut hittar jag mitt mönster, och vad som hjälper. Tvivlar på att det kommer hjälpa. I övrigt minns jag inte mycket från mina psykologmöten. Ett minne är att familjepsykologen var nära att lägga sig ned på golvet och rulla runt/sparka, för att få min uppmärksamhet. Jag lyssnade dock på vad han sa hela samtalet, så det var väl lite onödigt... Hade han lagt sig ned på golvet hade jag nog aldrig gått tillbaka till honom. Ett annat minne är att en av mina psykologer diskuterade maskrosor. Att varje problem var en maskros, och att jag behövde rycka upp mina maskrosor.

Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
som min tro på en ingripande Gud.
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små,
och du rör vid min kind, så att jag förstår,
att det bara är timmar kvar tills du går.
Kent - M.

Drömmarna sprängs till filosoferingar
Visa mig kärlek istället för nervärderingar, förnedringar
Som jag redan fått av systemet
Jag vill inte minnas som den som var problemet
Så visa mig kärlek så visar jag för er att förändringen är kommen.
(Block 44 - Tillbaka till livet)

Jag har gått från en sörjande trasig ung individ, som inte såg en framtid och som inte skötte skolan, till en sextonåring som vet vad hon vill göra med sitt liv, kämpar för att nå sina drömmar och bli lycklig.
Då låg jag i sängen hela dagarna och grät när det var som värst. Nu ser jag livet i ett ljust sken. Jag vet inte vad framtiden erbjuder, men jag vet att jag kommer vara där och ta reda på det. Varje dag på jorden är värd att ta vara på. Alla spontana saker som, "ska vi ta en långpromenad?" med sina vänner, gå ut på bio eller att se en film helt utan andledning till mysandet tillsammans med mamma. Jag älskar min mor väldigt mycket. Visst felar hon, och visst blir jag förbannad på henne, men ett liv utan henne skulle vara otroligt svårt. Våran kärlek till varandra, bandet vi har emellan oss, är väldigt starkt. Alla fantastisk stunder med mina syskonbarn. Jag har alltid lekt med dem, men det är först nu jag engagerat mig till tusen. När jag och Liam sparkar fotboll till varandra, ligger min uppmärksamhet bara på det. Jag grubblar inte över något, jag pratar inte i telefon och jag kollar inte datorn eller mobilen. Jag bara leker.

Någon gång vill jag vara så stark att jag kan skriva en självbiografi. Även om jag aldrig släpper den. Jag tror det skulle vara bra. Johan, hjälper du mig då?
Jag måste bara må bättre först. Missförstå mig inte, jag mår bra, livet är fantastiskt och jag älskar att leva! Men, alltid detta men, det kommer stunder då jag fortfarande skakar i ångestattacker. Tittar tillbaka på de senaste åren och inser vilken enorm skillnad. Nu får jag det hyfsat sällan, då fick jag det flera gånger om dagen.

Om fyra timmar ska jag möta upp min bästa vän för en långpromenad. Jag har inte en susning om vad jag ska göra tills dess. Kanske ska passa på att damma mitt rum, och läsa massa intressanta bloggar. :P Jag ska dessutom mejla bilder till min syster.